Till en början går författaren igenom ett antal typiska handledningssituationer, stöd till nya chefer, stöd till en grupp av chefer och till andra ledningsbefattningar. Efter denna inledning övergår han till vad som kan kallas handledning, nämligen att stödja den process som leder till utveckling på kort och lång sikt. Genom att kombinera teori och praktik kan de handledda bli mer professionella. Författaren handledningsmodell utgår från den s.k processhandledning. Det innebär att man tar tillvara på den kunskap som de handledda redan har men genom att diskutera olika situationer som uppstår breddar denna kunskap. Fokus ligger på den sk sakfrågan men också på hur den handledda fungerar i relation till andra.

Handledning som bedrivs i samtalsform bör präglas av aktivt lyssnande och reflektion. Hon utgår här från Kolbs modell om cykliskt lärande. Den sker i fyra steg: från konkret upplevelse, via reflektion. Från det kan abstrakta tankemodeller till nya slutsatser. Syftet med handledning blir här att:

- Bevara och vidareutveckla yrkeskunnandet
- Utveckla och stärka chefsrollen

Handledningen har olika funktioner. En är identifikation, som handlar om att belysa positiva förebilder. En annan är bekräftelse, som syftar att stärka ens självförtroende. En annan funktion som handledningen har är inspirera och skapa en miljö där det är tillåtet att ”pysa” d.v.s. att visa bl.a. ilska och frustration. Författaren nämner även ett antal andra funktioner: vanmaktsreducering, reperationsfunktion m.fl. Ett avsnitt handlar om handledningens förutsättningar. Det är viktigt att det tydligt framgår vem som är beställare av handledningen. Den handledda eller hans arbetsgivare. Om det är arbetsgivaren så är det extra viktigt att vara tydlig med vad som är konfidentiellt. Vid eventuella lojalitetskonflikter kan det bli aktuellt att inte ta sig an uppdraget. Författaren anser vidare att det inte är lämpligt att överordnande chefer ingår i en handledargrupp. Gruppens storlek är idealistiskt 5 personer men ibland kan det vara nödvändigt att acceptera allt från 4 till 8 personer. Det är också viktigt att det finns ett handledningskontrakt. Den behöver inte nödvändigtvis vara skriven i sten utan kan omprövas under hand. Författaren presenterar olika arbetsformer för handledningen.

Ett är det ” vägledande samtalet” där den handledda väljer en i gruppen som ”vägledare” . Vägledarens uppgift ska vara att lyssna (med det tredje örat) på ett icke värderande sätt och hjälpa den handledda att se saker på ett bredare och fördjupat sätt. En fördel med denna metod är att två personer i gruppen deltar mycket aktivt i samtalet. En annan variant är det ”reflekterande teamet”, där vägledaren intervjuar den handledda och sedan ger den övriga gruppen möjlighet att komma med reflektioner. Andra modeller är ”” den berättande modellen” ”associationsrundan” och ”rollspel”.

En viktig del i handledningen är utvärderingen eller snarare utvärderingarna. Efter varje handledningstillfälle bör tid avsätt för en ”språngutvärdering”, en kortare reflektion för att mäta temperaturen. Vad har fungerat bra ? Har alla bidraget ? Vad kan vi göra bättre nästa gång ? Vad kan jag ta med mig från den här gången ? Med viss regelbundenhet kan man också genomgå utvärderingar som författaren kallar ”ångerutvärdering” , ”terminsutvärdering”, ”utvärdering av handledare”, feedback till varandra” När handledningen avslutas görs en ”slutlig utvärdering” det är viktigt att alla kommer till tals. Handledaren bör också delge sina erfarenheter. Om handledaren ger personlig feedback till var och en är det viktig att det sker utifrån en likartad struktur så att ingen känner sig annorlunda utpekad.

Ett avsnitt i boken handlar om handledning för chefer. Exempelvis ”det svåra samtalet” som chefer har med sina anställda som befinner sig i svårigheter. Andra exempel på när chefs-handledning kan behövas är när man har befordrats inom organisationen eller när problem uppstår i ledningsgrupp eller organisation. Det kan också handla om att hitta en balans mellan arbete och fritid.

Handledningen går igenom ett antal utvecklingsfaser. I den ”sonderande fasen” inventeras behov och vilka möjligheter det finns att utvecklas professionellt i en grupp. I ”inledningsfasen”. börjar gruppmedlemmarna att lära känna varandra. Gruppmedlemmarna tenderar att vara väldigt självmedvetna och vaksamma. Om det inte finns ett handledningskontrakt så ska det tecknas nu. Sakfrågor diskuteras medan mer känslomässiga reflektioner kommer i ett senare skede. Mellanfasen är vanligtvis den längsta. Syftet är att utvecklas gruppens samlade kompetens. Handledaren försöker förutom att hålla fokus på sakfrågorna också uppmuntra medlemmarna att känslomässigt engagera sig. I slutfasen betonas återigen sakfrågorna. För att undvika allt för starka känslomässiga bindningar bör handledningstiden, enligt författaren,  inte överstiga 1,5 år. Det är viktigt att slutdatum sätts för att undvika att deltagarna fördröjer ett avslut.

Olika grupper fungerar olika bra utifrån ett visst syfte. De sk ”grundantagandegrupper”, dvs grupper med underliggande problem kan delas in i undergrupper. ”Beroendegruppen” kännetecknas av att en eller flera i gruppen är i behov av beskydd av en auktoritet. Det är en auktoritet som också kan avsättas. ”Kampgruppen” kännetecknas av att det finns en oro i gruppen. Ofta söker man en fiende, det kan vara handledaren eller arbetsgivaren. ”Flyktgruppen” känner också oro men här är strategin att fly det som är viktigt, bl.a genom skämt.”Pargruppen” kännetecknas av att vissa i gruppen tar ansvar för att företräda de andra. ”Sammanträdesgruppen” är ytterligare en grupp som kännetecknas att medlemmarna förhåller sig sakligt och rationellt till sakfrågorna men undviker det känslomässiga.

Det finns stora likheter mellan grupp och individuell handledning. Den stora skillnaden ligger i den intimitet som kan uppstå i den senare. Svårigheter: Känsla av brustna illusioner. Rädsla för att bli ifrågasatt i sin profession. Efter en tid så börjar man ifrågasätta meningsfullheten. En handledare med denna inriktning bör ha kunskap ledarskap, grupper och grupprocesser. Bör kunna gå från individ till grupp obehindrat. Förmåga att härbärgera svåra känslor. Och ha egna insikter. Handledaren måste så oberoende från organisation. Handledaren är ansvarig för att kontraktet hålls.

Om du har möjlighet att gå i handledning i Stockholm så är du välkommen att höra av dig till mig på www.nyinsikt.se

En av pionjärerna inom Mindfulness är Dr Jon Kabat-Zinn. Han har skrivit en mängd böcker inom ämnesområdet. Den mesta kända är kanske boken Full Catastrophe Living” (1990). Titeln syftar på ett citat ur filmen Zorba, där huvudpersonen skämtsamt kallar livet som: ”en total katastrof” som man måste lära sig att dansa med i, med liv och lust, för att överleva. Kabat-Zinn menar och vi måste sluta upp med ”slåss” mot livets svårigheter och istället försöka acceptera livets realiteter fullt ut för att på så sätt ”heala” oss själva. Metoden botar inte sjukdomar och andra besvär men den lär oss att hantera våra svårigheter.

För att kunna göra detta krävs att vi verkligen lär känna oss själva genom reflektion och meditation. Det är en relativt enkel metod att förstå men desto svårare att praktisera. En av de första svårigheterna som måste överkommas är vår benägenhet att döma oss själva. För att komma vidare i livet krävs att vi utvecklar en stark självkänsla. Att utveckla vår förmåga att fokusera är en annan aspekt som måste utvecklas för att stärka vår vilja.

Hans bok finns nu som ljudbok (engelska) på ”Youtube”. Klicka på länken (bilden) nedan så kan du lyssna på boken i sin helhet. Boken är baserad på en åtta-veckors kurs som idag lärs ut av terapeuter och meditationslärare över hela världen. Om du är intressad av att lära dig att meditera är du välkommen att höra av dig till mig på Nyinsikt Stockholm (psykosyntes och samtalsterapi).

Det andra kapitlet handlar om andlighet i grupphandledning och är skrivet av Britt-Marie Nilsson. Hon utgår från sina egna erfarenheter men också från människor som hon har intervjuat. Hon börjar med att försöka definiera ordet andlighet. Det behöver t.ex. inte innebära något religiöst. Hon diskuterar vidare vad som hindra detta att komma till uttryck i en handledningssituation. ”Tillit och trygghet” är två nyckelord för att nå framgång. I handledning läggs stor vikt på att enbart beskriva inte värdera vad som sägs i handledning. ”Spegling och återkoppling” är två andra viktiga nyckelord för att få gruppen att harmonisera. För att gruppen ska kunna utforska  andligheten är det av vikt att handledaren själv vet var hon står i frågan. Personligen upplevde jag detta avsnitt som diffust kanske för att ordet andlighet inte definierades på ett sätt som passade mig (ler). Vad jag uppskattade allra mest i detta kapitel var citatet från Kirkegaard.

Tredje avsnittet är skrivet av Mats Sennhed och heter ”onda krafter i gruppen”. Utgångspunkten är att det både finns ont och gott men att det inte finns någon ondska som lever sitt eget liv. Onda handlingar uppstår när någon i gruppen inte är i ”nuet” med sina behov och känslor. Vi måste acceptera detta händer. Vi kan alla välja att göra gott eller ont. Hans sätt att söka efter en definition av ”onda handlingar” och hans tre exempel av hur man arbetar med onda handlingar (kontaktavbrott) var intressanta.

Fjärde avsnittet, bilden och ordet är skrivet av Christina Möller. Avsnitt handlar om hur bilden kan användas för att väcka tankar, känslor och förnimmelser. Hon påpekar att redan Hypokrates använd  sig av bilder i sin behandling. Avsnittet är intressant även om det inte bara är bildens betydelse som avhandlas. En intressant ståndpunkt är att det finns en fördel med att utgå från färdiga bilder istället för att skapa dem, något som ofta sker inom psykosyntesen.

Femte avsnittet ”lärares aktivitet och återhämtning” är skrivet av Anne-Sofie Romlin.

Avslutningsvis vill jag ge boken både ris och ros. Boken ger en utmärkt introduktion till hur gestaltterapeutiska teorier och modeller  kan användas i olika former av handledning och coaching. Som alltid är det problematiskt med flera fristående författare som skriver om samma tema. Kanske hade redaktören kunna undvika allt för mycket upprepningar i boken, tex om gestaltens filosofiska grund.

Jung blev utifrån en vetenskapssyn kritiserad för att vara allt för svepande och diffus i sin definition av synkronicitet.  En vanlig invändning är att den blev vag p.g.a. att C.G.Jung försökte inkludera allt för mycket i sin modell. Den transpersonella psykologen Charles Tart menade t.ex. att flera av Jungs många exempel på synkronicitet i själva verket var s.k. kausala samband (Tart, 1981)

Den största faran, enligt vissa kritiker, är den uppenbara risken för självbedrägeri (Mansfield 1996). De flesta individer har nog upplevt något som skulle kunna kallas ett ”meningsfullt sammanträffande”. Däremot kan vårt sätt att förhålla oss till fenomenet variera. Vissa av oss väljer att se vad vi vill se medan andra väljer att inte se vad de inte vill se. Av erfarenhet vet vi att det är svårt att vara en objektiv observatör. Speciellt när det gäller en själv. Det är lätt att uppfatta och minnas saker som bekräftar våra åsikter, medan vi bortförklarar eller överhuvudtaget inte märker fakta som tyder på motsatsen. Vi minns exceptionella händelser.  Vi minns gången då vi tänkte på någon och denne oväntat ringde men vi glömmer alla de gånger vi tänkt på andra bekanta, som inte hörde av sig.

Om vi hela tiden försöker projicera något meningsfullt i alla händelser får vi en olämplig världsbild vilket till slut kan skapa problem i form av en tendens till lathet. Om vi inte kan förklara en ”meningsfull händelse” på ett rationellt sätt så kallar vi det synkronicitet, ett fenomen som det inte går att förklara. Genom att använda en alltför diffus definition av synchronicity ökar risken av att vara intellektuellt lat och att inte ta ansvar. Den typen av kritik har riktats mot den delen av New Age-rörlelsen som sysslar med astrologi, taro och I Ching (Mansfield 1996).

Det går naturligtvis att vända på resonemanget och hävda att kritikerna inte vill se verkligheten som den är. Dessa individer har en förmåga att bortförklara denna typ av händelser med att det är slumpen som spelar oss ett spratt. Ur ett mer psykologiskt betraktelsesätt skulle detta motstånd kunna härledas av rädslor.  Det finns fördelar att inte utmana vårt vetenskapliga förhållningssätt. Det kausala tänkandet invaggar oss nämligen i en behaglig illusion av total kontroll över både världen och ödet. Det smickrar vårt jag. Det gör det lätt för oss. Det får oss att känna trygghet. Synkroniciteten utmanar vårt behov av kontroll och trygghet.  Vi är rädda att falla tillbaka till en magisk värld. Vi är också rädda för att uppfattas som personlighetsstörda.

Synkronicitetens plats i psykosyntesen

Vilka slutsatser kan vi dra om fenomenet synkronicitet? Har den en plats i psykosyntesen? En viktig konstaterande är att psykosyntesen är en del av den transpersonella psykologin. Den transpersonella psykosyntesen arbetar med att uppmuntra de människor som så önskar att nå en allt större självinsikt, vilket även kan inkludera transcendentala tillstånd. Den fråga som bör ställas blir därför; Underlättar en eller flera upplevelse av synkronicitet ett tillstånd av allt  högre medvetandenivåer eller kan dessa typer av upplevelser tvärtom fungera som hämmande för individens utveckling ?  Min personliga åsikt är att den mycket väl kan stödja en utveckling mot allt högre medvetande även om det finns risker i form prepersonella upplevelser. Om de uttrycks i form av t.ex. vidskepelse kan det leda till att individen frånsäger sig sitt ansvar för sitt liv vilket naturligtvis inte är önskvärt. Trots det anser jag att psykosyntes kan integrera en del av New Age-litteraturen syn på vår förmåga att skapa förutsättningar för att uppleva synkronicitet i våra liv.

En diskussion om huruvida Assagiolis psykosyntesmodell över människan psyke överrensstämmer med Jungs, vilket skulle underlätta ett accepterande av synkronicitet som fenomen, riskerar att bli allt för akademisk. Trots vissa olikheter i hur Jung och Assagioli ser på medvetandet är det min uppfattning är att Assagiolis modell mer en väl kan integrera ett fenomen som synkronicitet. Som tidigare redogjorts visar psykosyntesen bl.a på att det finns det en utbyte mellan det personliga och det kollektiva vilket framgår i det s.k. ägg-diagrammet.

I boken Transpersonal Development introducerar han begreppen ”högre medvetandet” och det ”transpersonella Självet”.

”I våra studier av människans psykiska natur har nu tiden kommit för att rikta vår uppmärksamhet mot den högre delen av det omedvetna: det övermedvetna och det andliga Självet. Inledningsvis behöver vi bekräfta det övermedvetnas verklighet, för det är ännu inte allmänt accepterat, särskilt inte på det vetenskapliga och psykologiska området, där det är en okänd företeelse……..Det övermedvetna är en direkt upplevelse, precis som upplevelsen av en färg, ett ljud eller en känsla. Det är varken möjligt eller nödvändigt för någon att ”bevisa” förnimmelsen av rött eller grönt, glädje eller smärta, för dem som upplever sådana saker är de en psykologisk verklighet. …Den inre upplevelsen av det transcendenta Självet, och dess intima förbindelse och förening med det personliga jaget, ger dem som har den en känsla av mening och inre expansion, vetskap om att på ett eller annat sätt ta del i det gudomliga varandet” Assagioli 1991).

Enligt Assagiolis är det ”högre omedvetna” är en källa för den högre intuitionen. Det är också källan för vår visdom, etik och för vår medkänsla för alla levande varelser. Det högre omedvetna är i hög grad en andlig värld (Daniels 2002, Assagioli 1993). Assagioli ger följande målande beskrivning av hur det högre medvetandet vaknar till liv Citat påminner i mycket om det som tidigare definierats som ”Flow”.

“Det är ett harmoniskt inre uppvaknande, kännetecknat av en känsla av glädje och psykiskt klarhet som för med sig en upplevelse av livets mål och mening. Det skingrar många tvivel, erbjuder lösningen på många problem och ger en inre känsla av trygghet. Samtidigt väller det upp en insikt om att allt levande är ett, och en flödande kärlek gentemot medmänniskor och hela skapelsen uppfyller den vaknande individen. Den tidigare personligheten, med dess vassa kanter och obehagliga egenskaper, tycks ha trätt i bakgrunden, och en ny kärleksfull och intagande individ ler mot oss och hela världen, angelägen om att vara vänlig, och tjäna och dela med sig av sina nyförvärvande andliga rikedomar som i sitt överflöd nästan tycks honom för mycket att bära.” (Assagioli 1993).

Det är också från det högre omedvetna som vi blir medvetna om det som Assagioli kallade vårt högre Själv. Han menade att skillnaden mellan det personliga och ens transpersonella högre Självet är att den förstnämnda upplever sig själv som separerat från allt. Det transpersonella Självet däremot upplever, utöver en psykologisk integration, också en frihet och att vara en del av universum. Det är först när Självet är inkluderat i ens medvetande som det kan bli en fullständig upplevelse av harmoni. Även om det inte är helt ovanligt med högre medvetandetillstånd i form av ”höjdpunkt-upplevelser” är det först när vi identifierar oss själva utifrån det högre Självet som vi närmar oss slutet av vägen för vår mänskliga utveckling. Det är här, i vår kontakt med det högre medvetandet, som vi kan uppleva t.ex. paranormala fenomen och andra typer av ”höjdpunkt-upplevelser”. Det är också här som synkronistiska fenomen kan uppträda med hjälp av arketyperna eller med R.Assagiolis ord, som universiell energi. (Daniels 2002, Assagioli 1993).

Det tydliga sambandet mellan det ”högre omedvetna” och det transpersonella Självet har varit föremål för diskussion. T.o.m Assagiolis ägg-diagram har varit föremål för revideringar, i synnerhet vad gäller Självets placering. I vissa reviderade modeller av ägg-diagrammet omger Självet hela ägget medan det i andra modeller har det ”övre” Självet kompletterats med ett ytterligare Själv i gränslandet mellan det lägre omedvetna och det kollektiva omedvetna. (Association for the Advancement of Psychosynthesis 2003). Ett exempel på ett sådant förhållningssätt kan skönjas i Löfwendahls kommentar om att den transpersonella psykologin inte enbart intresserar sig för s.k. höjdpunktsupplevelser utan också för t.ex andliga kriser eller själens mörka sidor (Löfwendahl 2003).

Arketypernas funktion

Även om R.Assagioli själv inte använde sig av Jungs koncept om arketyper så var de arketypiska symbolerna närvarande i hans teorier och övningar. Dels i arbetet med olika delpersonligheter och dels i arbetet med det transpersonella.

Utöver att vara en reflektion av en högre medvetandenivå utnyttjar Assagioli arketyperna och dess symboler för att öppna upp för en högre medvetandeprocess. En av R.Assagiolis mer kända visualiseringövningar ”inre läraren”, uppmanas klienten i terapi att uttrycka ett problem och be om förklaring och lösning. Denna ”inre lärare” är en arketyp och manifestation av vårt högre Själv (Assagioli 2002).

Betydelsen av intuition

Synkronicering är som tidigare nämnts intimt förknippat med intuition. Genom att utveckla vår intuitiva förmåga skapar vi förutsättningar för att också utveckla vår förmåga att se meningsfulla händelser i form av synkronicitet i våra liv.

R.Assagioli ansåg, som tidigare nämnts, att intuitionen har sin källa i det högre omedvetna. Denna förmåga är kanske den minst uppskattade och utnyttjade av människan. Denna oförmåga beror dels på att vi har svårt att erkänna att den överhuvudtaget finns och om vi gör det så tenderar vi att underskatta dess betydelse. Om vi skulle utnyttja den förmåga så skulle det göra oss människor mer hela. Vi skulle få ett instrument som skulle göra det möjligt att uppfatta och förhålla oss till verkligheten på ett helt annat sätt.

Det som skiljer intuition från t.ex. tankar och känslor är att den är direkt. Den är syntetisk och individen har en upplevelse av helhet. I sin renaste (andliga) form uttrycks inte intuition i form av värderingar. Intuitionen går t.ex. bortom positiva eller negativa känslor.

Intuition är en av de funktioner som Assagioli nämner i sitt stjärndiagram. Direkt runt jaget följer viljan med dess hjälp jaget kan agera, kontrollera och dirigera de andra psykologiska funktionerna som ligger i stjärnans strålar: intuition, fantasi, impulsbegär, förnimmelse, emotion-känsla och tänkande. I R.Assagiolis tio psykologiska lagar framgår hur dessa funktioner interagerar med varandra. Exempelvis säger den fjärde lagen att idéer och bilder tenderar att väcka emotioner och känslor som överensstämmer med dem medan den femte lagen säger att känslor och förnimmelser tenderar att väcka och intensifiera idéer och bilder som de överensstämmer eller är förenade med. (Assagioli 2002)

Den enda funktionen som inte uttryckligen nämns i dessa tio lagar är intuitionen. Den tycks ha en särställning. Enligt R.Assagioli har viljan inget direkt inflytande på intuitionen. Intuitionen kan dock påverkas indirekt. Det första steget är att med viljan tygla distraktioner från de andra psykologiska funktionerna. Därefter kan viljan uppmuntra framkosten av intuition genom att formulera klara och precisa frågor till det supermedvetna. Assagiolis upplevelse var att svaren kunde komma direkt men oftast när vi minst anade det.

Assagioli beskrev människans psyke och medvetandenivåer i en modell som har benämnts ”ägg-diagramet”. Modellens likheten med Jungs modell över psyket är slående. Båda har t.ex. ett ”högre Själv” och ett ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. Däremot är de placerade på olika platser i sina respektive modeller. I Jungs modell är Självet i centrum omgivet av det kollektivt omedvetna. Hos Assagioli ligger Självet i gränslandet mellan det personliga övermedvetna och det kollektiva omedvetna.

I både Jungs och Assagiolis modeller fyller Självet samma syfte. Det är människans koppling till det ”högre” eller det ”gudomliga”. Assagioli hade emellertid invändningar mot Jungs allt för oprecisa bild över människans medvetande. I sin bok ”Psychosynthesis” menade Assagioli att Jungs modell över det kollektiva omedvetna inte gör klar distinktion mellan det sant transpersonella arketyperna och de icke-trans-personella arketyperna (Assagioli 1993). Han menade att Jungs begrepp som ”Skuggan” och ”Anima” mycket väl kan vara universiella och kollektiva men att de inte nödvändigtvis behöver vara transpersonella. Ibland kunde t.ex. en s.k.”mana-personlighet” manifestera sig som den vise mannen och ibland som den lilla pojken. Utifrån bl.a. denna kritiska reflektion ansåg Assagioli det nödvändigt att ”ägg-diagrammet” tydligt markerade att det ”högre medvetandet” behövde vara särskilt från det ”kollektiva omedvetna”. För att ytterligare tydliggöra sin modell över psyket delade Assagiolia upp Jungs ”personliga omedvetna” i tre olika delar; ”det undermedvetna”, det ”mellan omedvetna” och det ”övermedvetna”.

Assagioli är inte ensam om sin kritik av Jung. En liknande invändning har Michael Daniels (2002). Han menar att Jung såg det kollektiva omedvetna som en transpersonell verklighet eftersom den går bortom såväl de individuella och socio-kulturella erfarenheter och att det ”andliga” återfanns i Självet. Den förklaringsmodellen förkastar han som allt för ”neutral och allmänt hållen”. Istället framhåller han Assagiolis modell, som enligt hans tycke, ger en mer tillfredställande psykologisk förklaring av transpersonella upplevelser.

Även Löwendahl (2003) framför indirekt en invändning mot Jungs modell genom att skriva att det transpersonella inte bara ligger bortom det personliga utan också det kollektiva. ”Denna dimension har att göra med expansion av medvetandet bortom dess vanliga begränsningar in i de andra sfärer (omedvetet, personligt eller kollektivt)”.

John Rowen går ännu längre genom att säga: ” Robert Assagiolis befriande oss från denna begränsning (Jungs modell, min anm.) genom att göra en tydligt distinktion mellan det transpersonella och det kollektiva omedvetna. Genom att undersöka arketyper och karaktärisera arkaiska arketyper som prepersonella och de övermedvetna arketyperna som transpersonella har han tydliggjort förhållanden som skulle kunna vara till skada i terapi”.

För att kunna föra ett vidare resonemang om synkronicitet kontra psykosyntes är det ändå av vikt att se hur både Jungs och Assagiolis modell överenstämmer. Som visats har både Jung och Assigioli med det ”kollektiva omedvetna” i sina modeller. I praktiken föreligger ingen större skillnad i dess funktion. Båda Jung och Assagiolo ansåg att det pågick ett utbyte mellan det personliga och det kollektiva. Löwendahl beskriver t.o.m. det ”kollektiva omedvetna” i Assagiolis modell med stöd av Jung modell. ”Assagioli såväl som Jung menade att vi människor inte enbart bär på vårt personliga omedvetna utan också på en form av andligt DNA som kan liknas vid hela mänsklighetens omedvetna.” (Löfwendahl 2003) vidare citerar han Jung. ” Till skillnad från det personliga psyket innefattar detta innehåll och beteendemönster som är mer eller mindre detsamma hos alla individer. Den är, med andra ord identiskt i alla människor och består av ett överordnat gemensamt psykiskt fundament som är närvarande i var och en av oss (Jung 1959)

Löfwendahl (2003) slår också fast att ”det personliga jaget är länken mellan medvetandefältet och potentialen , vår individuella potential såväl som den större potentialen i det kollektiva”

Jung själv menade att synkronistiska upplevelser kunde ha en viktig roll i läkandet av neuroser och psykoser. Hans uppfattning var också att när synkronicitet väl uppträder i terapin så är den svår att bortse ifrån. När det väl inträffar kommer fenomenet att integreras i det terapeutiska arbetet (Jung 1973). Trots Jung förhoppningar tycks det vara få av hans efterföljare som uttryckligen utnyttjar synkronistiska händelser i terapi. Det är ytterst få som har skrivit om just detta. En är som tidigare nämnts R. Hopske och ett par andra är ”Jung-psykologerna” H.Marlo och S.Kline. De senares slutsats är att det finns flera terapeutiska fördelar med att utforska synkroniciteten i en terapisituation:

- Att se på händelser som synkronistiska ger dem en mening.

- De hjälper klienten att tyda problemet och att fokusera på det viktigt

- De bekräftar klientens subjektiva upplevelse vilket i sin tur underlättar läkandet

- Den kan förstärka kontakten och förtroende mellan terapeut och klient

Rädslan att hamna i problem med överföring och motöverföring är en viktig förklaring till varför denna typ av transpersonella upplevelser inte har uppmärksammats i den traditionella psykoterapin. De flesta terapeuter och handledare i terapi tenderar att betrakta synkronicitet som synonymt med överföring/motöverföring. H.Marlo-S.Klein slutsats är synkronicitet är ett verkligt fenomen som kan uppstå. De menar att de t.o.m. kan uppstå i en session om en klient och terapeut når en djupare medvetande-nivå där de ”fritt kan utforska själen”. (Marlo-Kline 1998)

De manar dock till viss försiktighet. En klient vars psyke t.ex. domineras av ett rationellt tänkande är ofta inte mottaglig att föra en diskussion om betydelsen av en synkronistiskt händelse. Risken finns att klienten inte uppfattar det symboliska i fenomenet utan tar det allt bokstavligt. Det i sin tur kan leda till att klienten upplever rädsla eller t.o.m. ilska. Ett annat problem är att psykotiska patienter kan bli förvirrade över sådana tankebanor.

En annan intressant fråga, enligt Marlo-Kline, är huruvida terapeuten kan ”avslöja” sina upplevelser av synkronicitet som är direkt kopplat till klienten. Deras slutsats är synkronistiska händelser som terapeuten upplever inte nödvändigtvis behöver presenteras för klienten för att få en terapeutisk effekt. Det utesluter dock inte att terapeuten kan berätta en synkronistisk händelse under förutsättning att hon vet vad hon gör. Som med all terapi måste terapeuten utvärdera sina skäl för att berätta. Är syftet att hjälpa klienten eller är det terapeutens egna behov som försöker bli tillfredställda?

Psykosyntes och synkronicitet

Synkronicitet som fenomen har i viss mån uppmärksamhat i den transpersonella psykologin, (Charles Tart 1981). Däremot har, så vitt jag vet, fenomenet inte uppmärksammats i den psykosyntetiska litteraturen. Peter Löfwendahl nämner visserligen i sin bok ”upptäck psykosynten” i förbigående synkronicitet som ett paranormalt fenomen. Hans uppfattning är att ”de kan ses som transpersonella fenomen men de är inte direkt förändrade medvetandetillstånd”. Han vidareutvecklar sitt resonemang genom att lyfta fram skillnaden mellan transpersonella och prepersonella upplevelser:

”Ett viktigt sätt att särskilja dessa är att individen i prepersonella tillstånd saknar en tydlig definierad jagkänsla att falla tillbaka på och att den är skör och ointegrerad i upplevelsen. I det transpersonella å andra sidan har jagkänslan trancenderats men inte förstörts. I praktiken betyder detta att personen som har utvecklat ett transpersonellt medvetande kan (och gör det oftast) handla utifrån ett stabilt och integrerat jag. Det transpersonella trancenderar och inkluderar det personliga medan det prepersonella är en primitiv föraning eller återgång som exkluderar det personliga” (Löfwendahl 2003).

Löfwendal påpekar vidare att delar av den s.k. New Age rörelsen tenderar att betona upplevelsen av paranormala fenomen och i mindre utsträckning den personliga transformationen. Det i sin tur riskerar att ge ”upphov till prepersonell vidskepelse och magiskt tänkande”. Trots Löfwendals kristiska öga till de paranormala fenomenen är han av den uppfattningen att de kan främja en transpersonell utveckling, d.v.s. hjälpa det personliga jaget att komma i kontakt med det transpersonella Självet.

I den tredje delen berättade jag om hur jungianska terapeuter men även andra har utvecklat idéerna kring synkronicitet. De terapeuteter som utforskar synkronicitet tillsammans med sina klienter gör det för att meningsfulla sammanträffanden tenderar att fungera som ”dörröppnare” Om en klient kan memorera en sådan händelse kan den väcka klientens förmåga att komma i kontakt med djupare känslor vilket i sin tur kan påvisa på klientens verkliga behov. Det är något som jag själv har upplevt som psykosyntesterapeut i terapirummet.

 Så när kan vi uppleva synkronicitet ? Jung menade att synkronistiska händelser ofta uppstår i övergångstider Dessa meningsfulla sammträffanden kan uppstå i en livskris. Vissa inom New Age pekar också på att det kan hända när vi är uppslukade eller fokuserade på att få vad vi behöver. Dessa händelser är ofta sammanlänkade med en period av transformation i största allmänhet, som t.ex. förälskelse, terapi eller konstnärligt arbete

Jung betonade att synkronistiska upplevelser inte går att påverka eller kontrolleras av jaget. Det är först när vi är mogna som de synkronistiska händelserna uppstår. För att fullt ut uppfatta synkroniciteten måste vi vara i kontakt med våra känslor och inte minst vår intuition.

Vi uppfostras och tränas till att tänka förnuftigt och planera våra liv rationellt. Det är inget fel i det. Däremot blir det fel om vi inte i lika hög grad är lyhörda inför känslolivets nyanser. Det finns nämligen en annan sorts visdom inom oss än den som kommer från intellektet, men den tränas aldrig och förblir därför ofta klumpig och hämmande. Vi är ofta rädda för våra känslor och litar inte på dem. Men intuitionen, precis som förnuftet, måste tränas för att bli ett användbart instrument. När vi använder intellektet försöker vi kontrollera tillvaron. När vi använder intuitionen försöker vi lyssna på den. Det är i spänningen däremellan som något oväntat och nytt uppstår.

Det är genom arketyperna som vi utrycker vår intuition. Intuition är en upplevelse av verkligheten som vårt medvetna ”jag” inte uppfattar. Intuitionen som går via det omedvetna är inte bara en förmåga utan också en kreativ process som möjliggör för oss att bli inspirerade (Jung 1971).

”Jungianen” E. Pascal pekar också på intuitionens betydelse vid en synkronistisk händelse.

” Världen är vänlig mot dem som är vänliga. Om vi lugnar jagmedvetandet genom att bara inrikta oss på andningen och utestänga allt annat gör vi det möjligt för självet eller tao att tränga igenom de yttre skikten av vårt varande. När den inre harmonin får återvända, reflekterar den tillbaka på oss i yttervärlden” (Pascal 1993).

Delar av den n s.k. New Age rörelsen lyfter inte bara fram intuitionen utan även viljans betydelse för att synkronistiska upplevelser ska kunna uppstå. Om vi medvetet gör personliga val ökar chanserna att dessa märkliga händelser ska inträffa. En förutsättning är dock förmågan att känna tillit. Det är viktigt med en positiv inställning som ”det ordnar sig”, att livet självt för oss i den riktning som är bäst för oss. Det första man måste göra för att hitta ”flytet” är att lära känna sig själv, bli medveten om ens känslor, blockeringar men också som Jung påtalade att lita på sin intuition (Lundstrom 1998) .

Intervjun inleds med en allmän genomgång om vad psykosyntes egentligen är och varför han blev intresserad av just psykosyntes. Han menar att det finns två terapeutiska inriktningar inom psykosyntesen idag. De terapeuter som i huvudsak använder psykosyntesen som en personlig utvecklingspsykologisk metod och de som även inkluderar den transpersonella aspekten, dvs förenar det ”världsliga” med det ”andliga” dimensionen i terapi (utan koppling till någon speciell tradition)

Vidare intervjuas Will Parfitt om några viktiga ”modeller” inom psykosyntesen. En modell är ”Ägget” som bl.a beskriver människans olika medvetandenivåer och Viljans betydelse. Det är en modell som är en utveckling av Sigmund Freuds tankar om den medvetna och det omedvetna, En annan modell som Will Parfitt lyfter fram är det sk. ”delpersonlighetsarbetet” Den är en modell som beskriver och förklarar hur vi kan arbeta med motstridiga tankar, känslor och behov Det är ju inte ovanligt att vi inte vet vad vi vill och att det ibland gör oss handlingsförlamade. Genom ett identifiera olika tankar, känslor och behov (symboliseras av delpersonlighetar) kan vi gå vidare med acceptans och avidentifiering. När det är gjort har vi lagt en grogrund för att komma i kontakt med vår verkliga och sanna vilja, Vi blir som Assagioli skulle säga : ”dirigent till vår egen inre orkester”.

Will Parfitt menar vidare att psykosynten inte enbart kan användas som en terapeutisk metod i samtalsterapi och parterapi, de insikter som fås genom psykosyntes även kan förändra samhället i stort. Genom att psykosyntesen påverkar vårt förhållningssät till oss själva och vår omgivning kan effekterna spridas utanför terapirummet. Intervjun avslutas med att han berättar om hur han själv förenar psykosyntes och Kabbala i sitt arbete. Kaballa är en religiös och filosofiskt system, som har sina kopplingar till judisk mystik.

Hoppas du finner nedanstående video-intervju om psykosyntesens grundläggande principer intressanta, Om du vill prova på psykosyntes i form av individuell samtalsterapi, parterapi eller handledning/coaching så är du välkommen att höra av dig.